Lad os bygge smukt igen

Month: oktober 2019

Historiske bymiljøer er en folkesag

Alex Ahrendtsen, MF, Kultur- og folkeskoleordfører (DF)

Anders Wedel Berthelsen, Byhistoriker, byrådsmedlem, Odense (S)

Allan Mylius Thomsen, Byhistoriker, medlem af Teknik- og Miljøudvalget Københavns Borgerrepræsentation (EL).

Jep Loft, talsmand, GodeByer.dk

De fleste forbinder ordet ’miljø’ ­­med naturen. Få tænker på bymiljøerne, selv om de betyder lige så meget eller mere for vores daglige velbefindende. Bymiljøerne i de gamle, historiske bykerner er vores vigtigste kulturarv. Dem har vi ikke ret mange af, men alligevel passer vi ikke nær så godt på dem, som vi passer på naturen.

Efter at A- og B-fredningen blev afskaffet, findes der ingen mulighed for at bevare facaderne i de historiske kvarterer og udføre indvendig modernisering. Det er en klar mangel, og fredningsloven bør ændres. Vi foreslår, at det bliver en pligt for kommunerne at udarbejde bevarende lokalplaner for de historiske bykerner. Det vil ikke være noget sikkert værn mod ødelæggelser. Men det vil være en begyndelse, det vil skabe lokal opmærksomhed om bymiljøsagen, og det vil give borgerne en ret til at komme med indsigelser. Reglen i planloven om, at man kan få erstatning, hvis nedrivning forbydes, skal ikke gælde i de historiske bykerner.

Bymiljøerne forarmes hele tiden. Sidste år ødelagde kunstmuseet i Skagen et sårbart område med helt utilpasset nybyggeri. Hvis andre fulgte museets eksempel, ville turisterne svigte Skagen, og museet ville stå tomt. I Svendborg har man netop revet byens mindste hus ned for at bygge en trappe. Byens hovedgade har nu et hul i husrækken. Lignende tanker har man i Vordingborg. I Sorø nedrives fine, gamle bindingsværkshuse på Akademigrunden, i Korsør skal længer af byens sidste købmandsgård nedrives, Frederiksværk vil rive fine huse ned, i Køge skal der bygges et betonhus midt i et sårbart område, og på Vesterbro i København ødelægges nu en hel karré med de gamle slagtergårde. Overalt i landet står bulldozerne klar. B­yerne forarmes og diversiteten sættes over styr. De gamle huse er en truet art.

Et godt bymiljø har ikke noget med arkitektur at gøre. Det er et sted, hvor man søger hen, selv om man ikke har et ærinde. Der er harmoni i bebyggelsen og samlingspunkter i form af torve, pladser, måske havne eller vandløb. I Frankrig og Italien har lovgivning beskyttet de gamle byer, og turister valfarter dertil. Mange danskere har været på ferie i Firenze eller Venedig, men næppe ret mange i Frankfurt. Uden den kulturelle bevidsthed ville Frankrig og Italien være gået glip af enorme turistindtægter, og store områder ville være sygnet hen.

Det er så godt som umuligt at skabe nye, gode bymiljøer. Storkøbenhavn med omegnskommuner har ca. 340 km2 bebygget areal. Heraf udgør indre by 9 km2. De andre attraktive bykvarterer, på Frederiksberg, Indre Øster- og Nørrebro samt Vesterbro udgør måske et lignende areal. Det er der, man søger hen. Der er små butikker og caféer. Ingen af omegnskommunerne kan fremvise en atmosfære, der kan sammenlignes med den, der er i de ældre kvarterer. I hele Danmark er det bebyggede areal lige så stort som Fyn og Lolland tilsammen. Bymiljøerne er fortrinsvis i de 76 gamle købstadbykerner. Deres samlede areal svarer til Anholts. Dem skal vi værne om –  ligesom naturen.

Et godt bymiljø er et stort aktiv for en by. Det tiltrækker ikke bare handel og turisme. De tiltrækker også gode skatteborgere. Omvendt kan betonbyggeri føre til ghettodannelse, utryghed og måske kriminalitet. Som by så borger. Der er lige så meget fremtid i at nedrive de gamle bykerner, som der var i at rette Skjern Aa ud. 

Hver nedrivningssag behandles af den enkelte kommune efter en konkret vurdering. Oftest vinder det misforståede hensyn til ’udvikling’ og ’fremskrid­­­­t’. Kortsigtede økonomiske betragtninger får lov at tale deres tungtvejende sprog. Hvis man tog stilling til tildækning af vandhuller efter konkrete vurderinger i hver enkelt sag, ville klokkefrøen ikke have en chance. Hvordan skulle den kunne hamle op med indtægterne ved kornavl i mange år frem? Og hvad betyder et enkelt vandhul fra eller til? Heldigvis kan ingen længere se udvikling i at ødelægge naturmiljø. Men bymiljøerne lider. De savner en generel beskyttelse – der skal ikke være et skøn i hver enkelt sag. Både politisk, og forvaltningsmæssigt, her der bredt sig den holdning, at nyt er godt, hvis det bare er ”pæn arkitektur”. Med den politiske undskyldning, at ”der skal jo bygges nye boliger” eller ”det må da være op til ejeren at bestemme, hvad der skal stå på hans grund”, gives nedrivnings- og nybyggetilladelser på samlebånd, især i områder og kvarterer fra midten af 1800-tallet og frem. Det udløser næsten altid store folkelige protester, som der dog sjældent tages hensyn til. Meget af nybyggeriet i de historiske bymiljøer er i en prisklasse, som ingen normale indtægter har mulighed for at betale. Der er brug for en ”by-rødliste”, som omfatter hele byområder, ikke blot de såkaldt bevaringsværdige bygninger.

Et enkelt utilpasset hus slår harmonien på et helt torv i stykker og forringer værdien af de andre huse på torvet. Byer som Svaneke, Gudhjem, Helsingør, Bogense, Rudkøbing, Ærøskøbing, Haderslev, Ribe og Ebeltoft har fine bymiljøer. I Københavns centrum er de­­­­ bedst bevarede bykvarterer Nørre, Snarens, Frimands, Strand og Skt. Annæ Øster Kvarter. Også Allinge, Køge, Nakskov, Nysted, Assens, Middelfart, Aabenraa og Tønder er velbevarede. Mariager er et eksempel på en by, hvor kommunen lytter til den lokale bevaringsforening, før den giver tilladelse til forandringer, og det ses tydeligt i bybilledet. De byer, der har forvaltet deres kulturarv dårligst, er Odense, Slagelse, Næstved og Roskilde, samt København i Rosenborg (bl.a. Pilestræde) og Skt. Annæ Vester Kvarter (Adelgade/Borgergade).

Vores bymiljøer har været udsat for tre store angrebsbølger: I 1960’erne begyndte bankerne at erstatte deres fine gamle bygninger med moderne betonhuse. Torve i f.eks. Helsingør, Køge, Roskilde, Slagelse, Odense, Svendborg, Faaborg og Aalborg vidner om bankernes nedrivningslyst. Også Nationalbanken i København er fejlplaceret. I alt er der ca. 150 utilpassede bankbygninger i vores middelalderbykerner. I 1970’erne tog kommunerne fat. Grenaa, Hjørring, Horsens, Fredericia og Nibe er blandt de værste eksempler på utilpasset rådhusbyggeri. I alt er der ca. 50 moderne kommunale bygninger i middelalderbykernerne. I 1980’erne kom supermarkeder og stormagasiner for alvor i gang. De værste eksempler er i København, Aalborg, Odense, Holstebro, Aarhus og Maribo. Der er ca. 70 i alt. Kontorbyggerier har også gjort stor skade med ødelæggelsen af Pilestræde i København som det værste i nyere tid.

I de seneste årtier har man forspildt chancen for at skabe nye bymiljøer på de havne, der ikke længere tjener deres oprindelige formål. Man kunne have bundet by og havn sammen og skabt attraktive miljøer som Nyhavn, Sønderborg, Allinge, Gudhjem og Svaneke (og fra mange små havne i Middelhavet). Her myldrer mennesker til for at nyde huse, kajer med butikker, caféer og restauranter, havnebassinet og skibene. I stedet har vi fået fantasiløse boligbetonblokke med Nyborg som et af de værste skræmmeeksempler. Vordingborg, Holbæk, Frederikssund, Korsør, Middelfart og Rudkøbing er andre eksempler på nybyggeri, der suger kraft fra omgivelserne og intet giver tilbage. I Svendborg skal der også opføres en stor blok på havnen i stedet for flere, mindre, forskellige, sammenbyggede huse, der kunne give liv og havnemiljø.

Naturmiljøet har en naturlig fjende i landbruget. Her er så godt som altid modstridende interesser. Bymiljøerne har ingen naturlig fjende. Modsætningen til udvikling og fremskridt er misforstået. Skaderne sker som følge af uopmærksomhed og uvidenhed. Man bør undgå nedrivninger i de historiske bykerner. Og hvis der skal bygges nyt, skal det gøres hensynsfuldt og under hensyn til stedets (og ikke tidens) ånd. Der er mere fremtid og udvikling i at bevare end i at ødelægge. Men nedrivnings- og byggesager behandles af kommunerne, og de er ikke godt rustet til at forvalte kulturarven. De færreste kommunalpolitikere går til valg med et program for bymiljøet. Amterne var førhen et (meget beskedent) værn mod ødelæggelser, men de eksisterer ikke mere. Opgaven er landet i et politisk tomrum.

Der er, som nævnt ovenfor, mange kommuner, der har forvaltet deres byer med omtanke. Men der er intet værn mod, at et nyt bystyre finder på at ødelægge, hvad forgængere i årevis har passet på. I København havde man i årtier undgået højhusbyggeri i bykernen, og det har givet byen et harmonisk præg, som mange storbyer må misunde den. Men for ti år siden kom der et nyt bystyre, som ønskede at gøre op med årtiers praksis; nu skulle der bygges skyskrabere overalt. Blandt de første bygherrer meldte Tivoli sig. Kun en ihærdig indsats fra modstanderne, kombineret med finanskrisens indtog, afværgede en bymiljøkatastrofe. Et minde om den daværende nedrivningslyst har vi stadig i Frederiksberggade på Strøget; et stort tomt hul ligger dér, hvor man rev ned for at bygge et hotel. Det skulle ligne en lampeskærm, forklarede stadsarkitekten dengang begejstret. Der er en total mangel på bevarende lokalplaner i Københavns middelalderby. Det meste af Strøget kan nedrives når som helst. Derimod har man bevarende lokalplaner, der beskytter enkelte områder rundt om i byen.

Odense er en by, som ikke har været god ved sig selv. Et enigt byråd besluttede i 1952, at en delvist statsfinansieret motorgade skulle tromles gennem den gamle middelalderbykerne for et lette bilernes adgang til havn og værft. Motorgaden stod helt færdig i 1980 og er blevet diskuteret lige siden. Byrådet lukkede i 2014 gaden, og nu opføres nye bygninger på gadens brede tracé. De dengang nedrevne ældre bygninger kommer dog ikke tilbage. Også andre nedrivninger i Odense har medført kritik blandt borgerne. Derfor besluttede By- og Kulturudvalget i 2011, at bygninger i bykernen ikke længere kunne nedrives ved en rent administrativ afgørelse. Alle planer om nedrivning i bykernen skal nu træffes af det politiske udvalg.

Aarhus var tæt på at lide samme skæbne som Odense, da byrådet i 1960’erne ville bygge en 45 meter bred motorgade tværs gennem Midtbyen. Borgmester Bernhardt Jensen kæmpede ene mand imod og fik det afværget. Af den grund er han senere blevet kåret til ’Alle Tiders Aarhusianer’.

I 1970’erne var det tæt på at gå helt galt i København igen, som det var sket før i Brøndstrædekvarteret (ved Gothersgade), Bremerholm, og Adelgade/Borgergade. Pilestræde og Landemærket blev ødelagt, den fine gamle Nationalbank og hele dens karré blev nedrevet, men også Gammel Mønt, Sværtegade, og Møntergade var i farezonen. Borgerrepræsentant Børge Oløe er den person, vi primært kan takke for, at de tre sidstnævnte gader gik fri. Tankevækkende er det, at de historiske kvarterer i København, der har undgået sanering, men i stedet er blevet renoveret, i dag er nogle af de mest eftertragtede boliger i hovedstaden. Det gælder ikke bare i den indre by, men også på Nørrebro og Vesterbro.

Hvor galt det kan gå ser man også i Stockholm, hvor store dele af byen blev nedrevet i 1970’erne og nu nærmest er betonslum, og i London, hvor kræfternes frie spil har forvandlet flere områder til noget grimt rod – og fortsætter med at gøre det. I kontrast hertil står Paris, som kun nåede at bygge én skyskraber (ved Montparnasse), før man sadlede om og skabte den nye bydel, La Défense, hvor højhusene er samlet uden for bykernen.

Naturmiljøsagen opstod omkring 1970 som følge af en folkelig modvilje mod forurening. Miljøministeriet blev oprettet i 1971. Det forvalter planloven, hvis formål bl.a. er, at der skabes og bevares værdifulde bebyggelser, bymiljøer og landskaber. I de 45 år, der er gået, er der skabt et stort administrativt apparat med lovgivning og regler, departement, styrelser, direktorater, klagenævn og fonde, der varetager naturmiljøet (landskaberne). Men der er intet sket for at bevare bymiljøerne. I Danmark er der ingen særlig lovgivning og intet embedsværk, der passer på bymiljøerne. Hverken Miljøministeriet eller Kulturministeriet gør det, og kommunerne er ikke rustet til opgaven.

Naturmiljøsagen har gennemlevet en række faser. Fra forureningsbekæmpelse til naturpleje og naturgenopretning. Nu er klimaet en væsentlig faktor. Bymiljøsagen venter stadig på at komme i gang. Vi skal først og fremmest skal vi stoppe nedrivningerne og dernæst skal vi bevare bygninger, der forfalder. En tredje fase er genopretning af skader ved at ændre på facader og tage, så utilpassede bygninger kommer til at passe til stedets ånd, eller afskærme grimme huse med beplantning eller pænere byggeri. Byerne har også et klimaperspektiv; man påvirkes af det miljø, man bor og færdes i, og et godt bymiljø giver tryghed.

Noget må gøres. Det skal ikke kun være små græsrodsgrupper, der i deres fritid kæmper mod nedrivninger og utilpasset nybyggeri. Og de skal ikke føre beviset for, at nedrivningsplaner bør opgives. Bevisbyrden skal vendes om. De gamle huse skal istandsættes, ikke nedrives. De indgår i en større sammenhæng, som ikke må ødelægges, uanset om det enkelte hus i sig selv ikke har høj bevaringsværdi efter den målestok, vi kender i dag. I de historiske bykerner skal stedets ånd herske. Der gælder spilleregler, som er blevet respekteret i mange hundrede år, og dem skal man indordne sig under. Matriklerne er små, husene har lodretstående vinduer og døre, så der kommer liv i gaderne, og der er skrå tage.

Vi ved, at det folkelige engagement er til stede. På debatmøder og på de sociale medier viser almindelige borgere stort engagement og bekymring for miljøerne i deres byer. Mon ikke vi langt om længe er der, hvor naturmiljøsagen var for 45 år siden? Nu skal bymiljøsagen også være en folkesag!

Svensk forskning: Det er ikke dyrere at bygge smukt

Arkitekturupproret i Sverige citerer et examensprojekt af Rebecca Granström og Sofia Wahlström fra Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm. Det har titlen From Boring Boxes to Beautiful Cost-Effective Houses. Det viser, hvordan man bygger æstetisk, og at skønhed ikke behøver at koste extra. Konklusionen er, at den egentlige forhindring for smukt nybyggeri ikke er økonomiske begrænsninger, men at problemet snarere ligger hos individer eller i processer.

Et af de områder, som undersøges i examenprojektet er Sankt Eriksområdet i Stockholm

Här följer en sammanfattning av examensarbetet som i original är skrivet på engelska och drygt 120 sidor långt. Resonemangen bygger på en kombination av befintlig forskning inom området och författarnas egna observationer. För en djupare förståelse rekommenderas att man läser arbetet i original (klicka här för länk).

Granström och Wahlström började med att undersöka vad människor anser om fyra olika områden i Storstockholm. Dessa områden heter Sankt Eriksområdet, Norra Djurgårdsstaden, Hammarby Sjöstad och Ursvik. Ett stort antal personer, så kallade respondenter, deltog i en enkätundersökning i vilken de fick utvärdera dessa områden utifrån vissa kriterier och som helhet. Respondenterna fick också möjlighet att uttrycka sig fritt om vad de själva anser vara viktigt när nya områden byggs. Författarna lyckades genom enkätundersökningarna och befintlig forskning identifiera vissa attribut som är viktiga om man till fullo vill tillfredsställa slutanvändarens efterfrågan.
De genomförde sedan intervjuer med branschfolk på byggföretaget Skanska för att diskutera resultaten av enkäterna och komma fram till hur man kan införa dessa attribut på ett kostnadseffektivt sätt.

Hur de fyra områdena uppfattades
Det finns både likheter och skillnader mellan områdena men något som är tydligt i rapporten är att Sankt Eriksområdet på flera sätt skiljer sig från de övriga. Bland annat föredrogs Sankt Eriksområdet vad det gäller stilen husen är byggda i, vilket var väntat då det är det enda området som är en traditionellt byggd miljö. Något som enligt tidigare forskning också föredras generellt framför en miljö byggd i så kallad modernistisk stil. En av de intervjuade menade även att detta är en vanesak och att respondenterna kommer att “lära sig att uppskatta dagens arkitektur”. Det är dock viktigt att komma ihåg att miljonprogrammet ännu inte har vunnit allmänhetens gunst trots att det har gått ungefär ett halvt sekel sedan det byggdes.

Sankt Eriksområdet uppfördes mellan 1995-1998 och är inspirerat av klassisk svensk arkitektur. Formgivningen hyllas av allmänheten men kritiseras av många arkitekter som kallar det “pastisch” och “otidsenligt”. (Bild: Rebecca Granström och Sofia Wahlström)

Sankt Eriksområdet var det område som i sin helhet upplevdes som mest originellt. Respondenterna betonade också att de många och välgjorda detaljerna gjorde att varje byggnad i sig upplevdes som originell. De övriga tre områdena ansågs ha för få detaljer. De utstickande detaljer som ändå finns i dessa områden, exempelvis färgstarka balkonger, upplevdes dock som fula och för påträngande. Även färgsättningen sågs som något attraktivt i Sankt Eriksområdet. Färgerna beskrevs som varma, bekväma och harmoniska till skillnad mot färgerna i de övriga tre områdena vilka beskrevs som kalla, dystra, mörka och obehagliga.

Hammarby Sjöstad började uppföras på 1990-talet och består egentligen av flera olika områden. 2005 vann ett av dessa områden, Sjöstadsparterren, Kasper Salin-priset. (Bild: Rebecca Granström och Sofia Wahlström)

Det övergripande intrycket av ett område måste vara konsekvent och bilda en enhetlig och en funktionell identitet. Men för att ett område ska bli attraktivt måste det också ha lite komplexitet och vissa kontraster, annars kan det ge ett tråkigt intryck. För mycket komplexitet kan å andra sidan leda till ett kaotiskt intryck. Här ansågs Sankt Eriksområdet ha en bra balans mellan komplexitet och förenlighet. Detta till skillnad från Norra Djurgårdsstaden och Ursvik vilka bedömdes som tråkiga av många av respondenterna. Hammarby Sjöstad beskrevs som det mest likformiga.

Norra Djurgårdsstaden räknas som ett av Europas största stadsutvecklingsområden. De första lägenheterna stod klara 2012 och byggproduktionen beräknas fortgå till minst 2025. (Bild: Rebecca Granström och Sofia Wahlström)

Inget av områdena ansågs som särskilt småskaliga, men Sankt Eriksområdet ansågs vara det minst storskaliga av de fyra alternativen. Det här menade författarna var intressant eftersom Sankt Eriksområdet faktiskt innehåller de högsta byggnaderna av de fyra områdena. Detta förklarades med att områdets estetik gör att det upplevs som mer småskaligt och mänskligt. Sankt Eriksområdet har bland annat smalare och högre fönster samt olika indelningar och detaljer i fasaderna som bryter ner skalan och gör den mer mänsklig.

Ursvik består egentligen av två olika delar. Lilla Ursvik består av äldre villabebyggelse medan Stora Ursvik innehåller ett stort antal bostäder och kontor som uppfördes mellan 2006-2016. (Bild: Rebecca Granström och Sofia Wahlström)

Som helhet rankades Sankt Eriksområdet högst av dessa fyra områden med genomsnittlig poäng på 7,0. Hammarby Sjöstad kom en bit efter med 5,0, Norra Djurgårdsstaden fick 4,1 och Ursvik 3,3 poäng. När detta resultat sedan jämfördes med de intervjuer som gjordes med branschfolk på Skanska så visade det sig att de som arbetar med byggnation också rankade områdena i samma ordning. Detta beskriver Granström och Wahlström som oväntat. Dels då det går emot tidigare forskning, men också för att de områden som de intervjuade på Skanska själva håller på att utveckla snarare påminner i sin stil om Ursvik och Norra Djurgårdsstaden än Sankt Eriksområdet.

Att ta med estetiska preferenser i beräkningen
I arbetet kom man fram till att Sankt Eriksområdet uppfyllde bostadspanelens preferenser bäst av de fyra områdena. Ingen av de intervjuade på Skanska trodde att produktionskostnaden nödvändigtvis skulle vara högre för ett bostadsprojekt som byggdes enligt bostadspanelens preferenser. När det gäller att uppfylla dessa preferenser trodde intervjuarna att det verkliga hindret fanns i processer eller individer, och de såg alla möjligheter till förbättring.

Sankt Eriksområdet är byggt i en historisk stil och historiska byggnader har i allmänhet alla attribut som föredras av lekmän. Majoriteten av de intervjuade ansåg att det skulle vara fullt möjligt att reproducera ett område med liknande karaktär som Sankt Eriksområdet med standardiserade byggmetoder. De påpekade också att Sankt Eriksområdet hade många produktionsvänliga attribut som symmetri, ordning, sluttande tak, repetition och varma färger. De intervjuade påpekade emellertid att det är några detaljer i Sankt Eriksområdet som är svåra att reproducera med standardiserade metoder. Till exempel runda former rekommenderas inte av plattformen, men illusioner av runda former kan skapas ganska lätt genom att rotera fyrkantiga byggstenar några grader. De påpekade att områdena Hammarby Sjöstad och Norra Djurgårdsstaden också har vissa detaljer som inte rekommenderas ur ett kostnadsperspektiv. Till exempel har många av husen i Hammarby Sjöstad stora glassektioner, komplexa fasader och balkonger som är infällda i fasaden. Även om majoriteten av intervjuerna rankade Sankt Eriksområdet högst när det gäller produktionskostnader så trodde många av de intervjuade ändå att det var möjligt att reproducera Sankt Eriksområdet genom att använda kloka och kostnadseffektiva tekniska lösningar.

Detta går även väl ihop med tidigare forskning. Tidigare studerade till exempel Buitelaar och Schilder produktionskostnader för olika arkitektoniska stilar på den nederländska bostadsmarknaden och kom till samma slutsatser. Det borde inte vara dyrare att producera så kallad neo-traditionell byggnation, som Sankt Eriksområdet kan klassificeras som, jämfört med så kallad ”samtida” byggnation.

Att Sankt Eriksområdet beskivs som mest omtyckt är ingen slump. Googlar man “vacker stad” så är det bilder på traditionellt byggda miljöer som kommer upp. Men kan vi bygga lika vackert idag eller är det för dyrt? (Bilden föreställer centrala Göteborg)

Skanskas standardiserade bostadsplattform Skanska har vad man kallar en bostadsplattform, en mall för hur hus ska formges på ett kostnadseffektivt sätt. I denna plattform kan man göra olika val för hur byggnaden ska utformas. Man kan även göra avsteg från de alternativ som finns, men det innebär en risk att för högre kostnader.

De intervjuade från Skanska trodde dock inte att Skanskas bostadsplattform utgör ett hinder när det gäller att bygga enligt huspanelernas genomsnittliga preferenser. Riktlinjerna i plattformen eller begränsade ekonomiska resurser bör alltså inte utgöra ett hinder om man använder smarta och kostnadseffektiva lösningar. Färger kan till exempel användas för att skapa en illusion av ett material, vilket är en lösning som är både billig och tekniskt sett enkel att genomföra.

Många av de intervjuade kom överens om att Skanska kan bli bättre på att använda byggmetoder som samtidigt är både produktionsvänliga och estetiskt tilltalande. De trodde att antalet avvikelser från plattformen skulle kunna minskas om Skanska blev bättre på att presentera nya idéer eller samla inspiration från redan befintliga koncept och tekniska lösningar. Det ska också sägas att det ibland kan motiveras att avvika från plattformen i ett projekt, om avvikelsen beräknas lägga till ett högre värde för projektet. Exempelvis att det ger området mer karaktär eller att det ger framtida kunder ytterligare bekvämligheter. En avvikelse kan också ge extra intäkter, så en avvikelse måste inte vara något negativt.

Arkitekterna var inte helt överens med de intervjuade från Skanska. De ansåg att plattformens restriktioner störde deras kreativitet. De föredrog att istället få mer utförlig information om hur de olika valen påverkar totalkostnaderna följt av en budgetrestriktion. En utvecklare på Skanska enades med arkitekterna om att de skulle kunna genomföra vissa förbättringar på detta område.

Författarna Rebecca Granström och Sofia Wahlström har skrivit sitt arbete på nivån av mastersexamen på Kungliga Tekniska Högskolan (KTH), Skolan för arkitektur och samhällsbyggnad (ABE), Fastigheter och byggande.

Sammanfattning av sammanfattningen
Granströms och Wahlströms syfte med studien var att identifiera hur bostadsutvecklare kan uppnå en exteriör arkitektonisk design som anses vara estetiskt attraktiv av sina slutanvändare. De har i studien undersökt preferenser rörande exteriör arkitektur, hur det befintliga utbudet av bostadshus i för studien representativa områden uppfattas och hur bostadsutvecklare kan möta de identifierade preferenserna. En enkätundersökning användes som metod för att identifiera människors preferenser och uppfattning gällande fyra olika bostadsområden i Storstockholm. Intervjuer genomfördes med en bostadsutvecklare för att identifiera hur denna på ett kostnadseefektivt sätt kunde möta de identifierade preferenserna.

Majoriteten av det undersöka bostadsutbudet, som är byggt i vad som generellt anses vara “nutida” stil, tillfredsställde inte de identifierade preferenserna rörande exteriör arkitektur. Enkätundersökningens respondenter ansåg att bebyggelsen i våra nutida bostadsområden generellt ser ut som identiska tråkiga lådor. Det var endast bostadsutbudet byggt i en traditionell stil som tillfredsställde de identifierade preferenserna. Det betyder att den studerade bostadstillgången inte möter slutanvändarnas efterfrågan till fullo. Samtidigt visade intervjuerna att bostadsutvecklarna kan tillfredsställa de identifierade preferenserna kostnadseffektivt genom att följa ett antal förbättringsförslag.

Peter Olsson
Ekonomistuderande, Handelshögskolan Göteborg

Flere blogindlæg med lignende tema

Læserbrev i Berlingske 7/6-2018

GODT NYT TIL ALLE KØBENHAVNERE

Kære Københavnere.

Synes I ikke, at Rundetårn trænger til revitalisering? Det har ligget dér i 400 år, og der er ikke rigtigt sket noget siden zar Peter den Store og Frederik IV kørte op i tårnet i hestevogn. Nu bliver der endelig gjort noget ved det. Jeg har sat mig i spidsen for et projekt, gående ud på, at der bygges en 30 meter høj overbygning i stål oven på tårnet. I den skal der være et formidlingscenter og mange andre gode ting. Et hurtigt overslag viser, at det kan gøres for 175 mio kr – det halve af budgettet for Nyborg Slots revitalisering.

Bliver der en fortælling? I høj grad. Stålkonstruktionen indgår i fortællingen om København som industriby. Og referencer? Der kommer masser, bl.a. til Christian den Fjerdes andre bygninger (som i øvrigt også kunne trænge til revitalisering).

Er tårnet ikke fredet? Det er intet problem. Projektet følger nøje den praksis, som Slots- og Kulturstyrelsen har fulgt i sagen om Nyborg Slot. Det er et formidlingsprojekt, og stålkonstruktionen er et nedslag i historien. Der skal være lighed for loven, så fredningen vil blive ophævet uden problemer. Vi skal bare blive enige om referencerne og sammenbygningen med det gamle tårn. Der skal satses, som styrelsen så rigtigt udtaler.

Hvad siger Det særlige Bygningssyn? Der bliver unison begejstring. Formanden er arkitekten på Nyborg Slot, så han kan umuligt være imod. Og arkitektskolernes repræsentant i bygningssynet har været rådgiver på slotsprojektet. Ingen problemer.

Så snart fondsmidlerne er skaffet, og projektet ligger fast og ikke kan ændres, vil det blive offentliggjort.

Jep Loft

Forskning: God estetik gör oss lyckligare och mer sociala

God estetik gör oss bland annat lyckligare och mer sociala. Detta beskrivs i den nya boken Heart In The Right Street som bygger på ett mycket stort antal vetenskapliga studier. Boken har släppts av brittiska CREATE streets som är ett oberoende forskningsinstitut med fokus på den byggda miljön.

Våra städer byggs inte med kunskap. Den fysiska miljö som påverkar oss alla, såväl fysiskt som psykiskt, utformas istället av subjektiva ideologier och dogmer. Något som vi har kunnat visa tidigare. Nu har CREATE streets, ett oberoende forskningsinstitut med fokus på den byggda miljön, släppt boken Heart In The Right Street. Den bygger på ett stort antal vetenskapliga studier och bekräftar mycket av det vi skrivit tidigare om estetikens viktiga roll, hur den påverkar oss och vad människor tycker om att se. Bokens slutsats är att estetisk utformning är mycket viktigt.

Estetik kan vara något mer än en diffus tidssymbol, vilket det ofta reduceras till av såväl arkitekter som politiker som byggherrar. Vacker arkitektur och klok design kan göra oss såväl lyckligare som mer sociala. Allt detta enligt vetenskapen. Jag kommer här att sammanfatta bokens innehåll och slutsatser under sex punkter. För fullständiga referenser till respektive studie och mer utförliga förklaringar till hur man har kommit fram till respektive slutsats, rekommenderas antingen att man köper boken eller läser CREATE streets egna sammanfattning här.

1. Riklig och välplacerad grönska

Att vi mår bra av grönska är sedan länge bevisat. Boken framhåller att minst 10 studier har kunnat bevisa att vi genom att regelbundet exponeras för en vacker grön miljö minskar stress, påskyndar återhämtning och i allmänhet får ett ökat välmående. För att kunna få dessa hälsofördelar är det därför viktigt med rikligt med grönska i staden, och att den är placerad där människor verkligen rör sig. Grönskan bör integreras och vävas samman med resten av staden.

Det viktigaste är inte nödvändigtvis antalet kvadratmeter grönska som finns i en stad, utan snarare att den är regelbunden och placerad där den faktiskt märks och gör skillnad. Som här i Paris.

2. Byggnadernas höjd

Undersökningar visar att det folkliga stödet för höghus är lågt. CREATE Streets menar att det finns goda anledningar till detta då byggnader i mänsklig skala ger fler hälsofördelar. Majoriteten av de studier som gjorts visar att höghus är för de flesta människor mindre tillfredsställande än andra boendeformer. De är inte optimala för barn, sociala problem växer, kriminalitet och rädsla för kriminalitet ökar liksom risken för självmord. Detta betyder dock inte att höghus alltid är dåligt – 10% av den brittiska befolkningen föredrar till och med höghus framför andra boendeformer. Man kan genom studierna se att det främst är välbeställda och barnlösa som föredrar höga byggnader. Höga hus leder ofta till mer stress och fler depressioner, framförallt för kvinnor med familj.

Samtidigt är det en fråga om täthet. En stad bör vara tät nog för att kunna tillhandahålla promenadvänliga gator med såväl affärer som kontor, men man bör vara medveten av vilka hälsofördelar man förlorar med alltför höga byggnader. Mellan 50 till 220 hem per hektar anses vara perfekt.

Visionsbild för framtidens Göteborg. Höghus behöver inte alltid vara dåligt, men man riskerar att förlora flera av de hälsofördelar som hus i mänsklig skala ger.

3. Gator och fasader

Vilken typ av gator som vi bygger har visat sig vara oerhört viktigt. Gator som passar in i den omgivande staden är förknippade med många positiva resultat. Ett traditionellt gatunät som varierar sig i struktur och med flera olika korsningar och vägval är att föredra. Vissa gator bör vara gågator och de som är till för andra fordon bör ha väl tilltagna trottoarer där det är möjligt.

Forskningen indikerar att fasaden på stora byggnader bör delas upp så att den ger intrycket av att vara flera mindre byggnader, då detta skapar ett mer socialt klimat för de förbipasserande. Fasaderna bör dock inte enbart vara händelserika visuellt, de bör även innehålla olika verksamheter för att på så sätt skapa en levande stad. För att beskriva detta talar man om så kallade aktiva fasader.

Arkitektur som gör oss lyckliga?
Arkitektur som gör oss lyckliga?

En studie visar att chansen att en vilsen turist får hjälp framför en aktiv fasad är hela fem gånger(!) högre än framför en passiv fasad. Bland de som hjälpte till var det sju gånger vanligare att man lånade ut sin telefon (7% mot 1%) framför en aktiv fasad framför en passiv fasad. Fyra gånger fler var villiga att gå med och leda turisten till sin destination (4% mot 1%).

Aktiva fasader får städer att fungera. En studie i Köpenhamn visar att det är ungefär sju gånger mer aktivitet framför uppdelade aktiva fasader än framför passiva fasader. Aktivitet leder till alla typer av hälsomässiga, ekonomiska och brottsreducerande fördelar. Liknande studier i Madrid, Melbourne och Stockholm stärker också denna bild.

Kyoto, Japan. Ett exempel på en storskalig och repetitiv fasad.

Det är även extremt viktigt med möjligheten att kunna röra sig mellan viktiga punkter till fots. De som bor i delar av staden som är nära sammankopplade med den övriga staden så att det mesta finns inom gångavstånd, får i snitt 2,5 gånger mer fysisk aktivitet än de boende i mer avlägsna delar av staden. Att fler har möjlighet att göra sina resor till fots minskar även utsläppen och koldioxidnivån i städerna.

Amsterdam. Fasader som består av eller ger intrycket av att bestå av flera hus gör att vi mår bättre och bli vänligare. Detta till skillnad från storskaliga och enformiga fasader som ofta dominerar dagens stadsbyggande. Amsterdam erbjuder också goda möjligheter att ta sig runt i staden genom att gå eller cykla.

4. Skönhet maximerar välmåendet

Skönhet spelar verkligen roll. Nybyggnation som majoriteten inte anser vara estetiskt tilltalande sänker också välmåendet och det allmänna hälsoläget, både hos boende och övriga som rör i sig i sådana oattraktiva områden. Forskning visar att vi helst väljer mjukare former, gröna ytor och överraskande upplevelser i det allmänna rummet framför skarpa kanter, mörka områden och plötsliga höga ljud. De flesta människors preferenser visar att vi vill ha en mer lokal och historiskt refererad arkitektur som är psykologiskt trovärdig och förståelig.

“Studio 1” i Örgryte. Vinnaren av Kasper Salin-priset 2016, Sveriges Arkitekters pris för bästa nybyggnation, är ett typexempel på ohälsosam arkitektur med sina mörka färger och skarpa kanter.

5. Vackra områden ger nöjda människor

Hur nöjd man är med sin stad eller sitt bostadsområde beror till stor del på hur vackert det är. En studie från USA gjord 2011, visar att korrelationen mellan ett områdes skönhet och hur nöjd befolkningen är med sitt område är viktigare än alla övriga attribut.

En undersökning från Gallup gjord 2008-2010 i 26 städer, kom fram till ett liknande resultat. Även denna studie fann ett extremt starkt samband mellan ett områdes estetiska attraktivitet och hur nöjda invånarna var, vilket i sin tur även hade en tydlig korrelation med BNP-tillväxten. Gallup fann att områdets estetik var den tredje viktigaste punkten. Människor rankade det till och med högre än grundläggande behov så som utbildning, bastjänster, känslan av säkerhet och det visade sig vara klart viktigare än individuella demografiska egenskaper.

Boken tar även upp en brittisk studie, som vi har skrivit om tidigare, där man kom fram till att det snarare är den upplevda graden av skönhet i ett område som ger positiva hälsoeffekter än hur många kvadratmeter grönområde som finns. Vacker arkitektur kan alltså påverka vårt välmående på samma sätt som vacker natur.

Öckerö hamnar ofta i toppen när invånarna i Sverige tillfrågas om hur lyckliga de är. Korrelationen mellan ett områdes attraktivitet och hur nöjda invånarna är har visat sig vara extremt stark.

6. Arkitektur bör spegla plats snarare än tid

En stark känsla av lokal identitet har också visat sig vara extremt viktigt. En känsla av att platsen man är på är speciell, att den inte kunde vara var som helst. Detta kan man till exempel framkalla genom användandet av material och stil som refererar till platsens unika historia.

En rapport visar att en önskan av att respektera historisk form, stil och material hade 84% stöd bland de tillfrågade i en intervju samt 85% stöd i en diskussion om vad som är viktigast vid nybyggnation. Detta stöds även av tidigare studier där det framgår att gemene man prioriterar att byggnaden anknyter till platsens identitet vid nybyggnation, medan de som bygger städerna prioriterar att byggnaden speglar deras tolkning av vår tids identitet. Som David Halpern, ledare för Cabinet Office Behavioural Insight Unit, har poängterat är det extremt viktigt att skapa platser som invånarna kan identifiera sig med och se som “sitt eget” kvarter, gata eller byggnad.

2014 gjorde Göteborgs-Posten en undersökning där de frågade göteborgarna var stadens själ ligger. En betydande andel svarade att den ligger i stadsdelen Majorna. Som anledning ringade de flesta in alternativen “görgöteborskt” och “ljuva hem”. Majorna är också den del som kanske är mest välbevarad och som domineras av de för Göteborg så typiska landshövdingehusen.

Kunskapen inte ny – den används bara inte

Den här boken är inte revolutionerande – den är snarare en ovanligt omfattande sammanfattning av befintliga studier. Mycket är kunskap som har funnits länge, men för de flesta är det uppenbart att väldigt lite av denna kunskap används när vi bygger dagens samhällen. De hälsofördelar som kan vinnas genom att utgå från vetenskapliga undersökningar är dock verkliga. Vi är alla förlorare om vi fortsätter att ignorera den här sortens fakta till fördel för modernismens dogmer. Modernismen är en ideologi som bygger på att förkasta befintlig kunskap.

Påkostad nybyggnation i Malmö. Det nya konserthuset med omgivande byggnation är ett gott exempel på när man inte tar hänsyn till den estetik människor i allmänhet faktiskt uppskattar. Storskaliga fasader, avsaknad av lokal arkitektonisk identitet, höga hus, asymmetrisk fasad och skarpa kanter är några av de punkter som gör att vi går miste om flertalet potentiella hälsofördelar.

Peter Olsson
Ekonomistuderande, Handelshögskolan Göteborg

Fler blogginlägg med liknande tema

Ohälsosam arkitektur – En annan sida av funktionalismen

Bokrecension av Gösta Alfvéns Ohälsosam arkitektur – En annan sida av funktionalismen (Balkong Förlag, 2016). Arkitekturupproret vill gärna uppmärksamma detta högintressanta verk, som är en guldgruva för alla som engagerar sig för vackrare arkitektur i Sverige. Författaren är docent vid Karolinska institutet och verksam vid Astrid Lindgrens Barnsjukhus i Stockholm. Hans profession och praktiska erfarenhet av sjukhusmiljö ger en särskilt intressant vinkel på ämnet.

Gösta Alfvén ger i denna bok en initierad historisk tillbakablick som kastar ljus över vilka motiv och tänkesätt som har styrt och fortfarande styr byggandet i Sverige. Dagens arkitektur sätts in i ett sammanhang som gör att man bättre förstår varför det ser ut som det gör. Boken mynnar ut i en kritik som är värd att lyssna på eftersom den är synnerligen väl underbyggd och präglas av ett ovanligt självständigt tänkande. Därmed visar den också vägen till en ny och bättre arkitektur. Idag står Sverige mitt i en byggboom som påminner om det förra Miljonprogrammet, och det är oerhört viktigt att lära av gamla misstag.

Boken "Ohälsosam arkitektur - en annan sida av funktionalismen"
Ohälsosam arkitektur – en annan sida av funktionalismen

Vill du diskutera detta inlägg så har det en egen tråd i vår facebook-grupp: Klicka här för att se

Rivningen av Klarakvarteren i Stockholm.

Här sammanfattas bokens innehåll genom att citera delar som känns relevanta att diskutera i Arkitekturupproret. Ett par grundläggande insikter formuleras på följande sätt:

“Det speciella med arkitektur är att det är en konstform som är en del av samhället. Den är en del av huset vi bor i, gatan vi går på, torget vi stannar upp vid, bostäder för släkt och vänner som vi besöker, och byggnader för skolor, institutioner och offentliga verk. Den angår oss alla. Det är därför angeläget att vi kan tala om den och forma den så att den på olika vis är bra för så många som möjligt (sid 97).”   “Variationsrik miljö i form och färg väcker ofta nyfikenhet och skönhetsupplevelser främjar livskänsla och hälsa. Den monotona, fyrkantiga och färglösa miljön däremot gör oss stela och stumma. Den kan till och med, om den upplevs provocerande, väcka stress och ilska (sid 17).”

En som insåg detta var den på sin tid inflytelserike österrikiske arkitekten och stadsplaneraren Camillo Sitte (1843-1903). Alfvén sammanfattar hans idéer så här:

“Staden bör gestaltas från den upplevande människans synpunkt. Den raka gatan blir lätt monoton och upprepning av samma typ av hus likaså. Gatorna bör därför vara krökta och husen varierade. Utsmyckningar och vackra färger skapar behag och trevnad. Han betonade att det är viktigt med centrala platser med markanta byggnader”. (sid 129)

Varför har då utvecklingen i stort sett gått åt ett helt annat håll från 1920-talet och fram till idag? ”I mellankrigstidens kaos och konstnärliga sökande växte en ny arkitekturform fram i Europa”, skriver Alfvén. Den modernistiska arkitekturen föddes. Den fransk-schweiziske arkitekten Le Corbusier intog en särställning och hans tankar fick ett väldigt genomslag. Det är värt att studera honom, eftersom hans idéer fortfarande präglar byggandet.

Le Corbusier tog avstånd från det gamla på ett våldsamt sätt. Han ville riva städer som Paris, Rom, Moskva, Alger och Stockholm och bereda plats åt det nya och hälsosamma. Den räta vinkeln var universalmedlet. Alfvén beskriver några av Le Corbusiers tankar så här:

“I böckerna Vers une architecture – mot en arkitektur – och Urbanisme drog han upp riktlinjer för vad han menade var vägen mot den enda arkitekturen. Gotiken hörde till hans skräckexempel på dåligt organiserade byggnader, smyckade med, som han tyckte, sentimentalt krimskrams (sid 27).”   “Hus är maskiner att bo i med uppgift att skyla oss mot väder och vind (sid 28).”

Enligt Le Corbusier är hus maskiner att bo i med uppgift att skyla oss mot väder och vind
Enligt Le Corbusier är hus maskiner att bo i med uppgift att skyla oss mot väder och vind

“Den massproducerade bilismen, med dess fart och effektivitet måste få fri framkomlighet och staden massproduceras och anpassas efter liknade principer (sid 29).”

Gösta Alfvén betonar att Le Corbusiers idéer ska förstås utifrån det allmänna politiska och idémässiga klimatet under mellankrigstiden:

“I Le Corbusiers teorier om arkitekturens utveckling finns ett evolutionärt drag, som ligger i linje med den så kallade socialdarwinismen, som var populär vid denna tid; den starke för samhället framåt på bekostnad av den svagare (sid 30).”   “Emotioner och känslor uppfattades alltmer som irrationella störningsmoment för god vetenskap, teknikens framväxt och det moderna samhällets planering (sid 24).”   “Industriellt välorganiserad bostadsproduktion av likadana hus sammanfogade med standardiserade och typiserade byggelement enligt taylorismens principer om serietillverkning, det såg Le Corbusier som lösningen på den kris samhället befann sig i.”   “Det finns paradoxer hos denne man… Han hävdade konstnärens frihet samtidigt som han beundrade både Mussolini och Hitler för deras despotiska sätt att organisera samhället (sid 30).”   “Hans fascism var en grund för hans kalla vision om staden. Hans längtan efter renhet i arkitekturen och stadsplanering var alltså inte bara estetiskt motiverad utan hade politiska övertoner – om rasens renhet och maktens oförvitlighet (33).”

Hur togs detta emot i Sverige? Alfvén skriver:

“I skriften acceptera, den svenska funktionalismens grundläggande manifest publicerad 1931, tar man entydigt ställning för modernismens stadsplaner. Kravet på tillräcklig tillgång till sol och luft, hävdade man, omkastar helt och hållet de äldre stadsplanerna med slutna kvarter och man förordar ett öppet byggnadssätt med parallella huslängor, som man menade leder till det hälsosamma samhället.”

Stadsutvecklingen gick från kvarter till punkthus. Planen blev vägledande för utvecklingen i Sverige de kommande decennierna.
Stadsutvecklingen gick från kvarter till punkthus. Planen blev vägledande för utvecklingen i Sverige de kommande decennierna.

Alfvén anför några belysande citat ur acceptera, som visar att ledande arkitekter i Sverige tillägnade sig Le Corbusiers idéer:

”Gatan är icke längre ett sällskapsrum. Där härskar enväldigt rörelsen. Där är ett vimmel av människor, av bilar, bussar, spårvagnar, där ropar skyltfönster, fyrar och skyltar sitt ’se upp’.” (ur acceptera)   ”Den som icke vill acceptera han avstår från medarbete i kulturens utveckling. Han skall sjunka undan i betydelselös pose av bitter heroism eller världsvis skepticism.” (ur “acceptera”)   ”Vi vill någon gång följande andra röster än logikens, behålla ett stycke gammal miljö, en gammal onyttig byggnad, ett par trän, som inte står för mycket i vägen.” (ur acceptera) (sid 45 f.)

Alfvén sammanfattar:

“Funktionalismen nöjde sig inte med en enkel arkitektonisk estetik. Man gick ett steg längre, gjorde sig av med skönhetsbegreppet, och ville rensa bort det som tidigare ansetts vackert. Motton i acceptera var ned med skönheten och att vår tid inte blott saknar stil utan att dess enda möjlighet till utveckling ligger i stillösheten (sid 88).”

"Den samtida staden" var Corbusiers plan för Paris och andra befolkningscentra.
“Den samtida staden” var Corbusiers plan för Paris och andra befolkningscentra.

Alfvén beskriver hur de dittills rådande riktlinjerna för stadsplaneringen i Sverige snabbt trängdes undan av modernismen:

“Byggnadsplanen från 1874 och arkitekt P O Hallmans den så kallade riksbyggmästarens, regler för stadsplanering var i slutet på 1920-talet på väg att lagfästas genom statens offentliga utredning (SOU) 1928:5. I den förordade man den traditionella kvartersstadens sammanhållna bebyggelse och hushöjd begränsad till fem våningar. Skönhet, variation och funktion framhölls som viktiga egenskaper i arkitekturen.   Genom skarp kritik i remissvar från Teknologföreningen och Svenska Arkitekturföreningen, där modernister som Sven Markelius, Uno Åhrén och Wolter Gahn var tongivande, lades denna utredning ned.   Tre år senare drev modernisterna igenom Byggnadsstadgan 1931, i vilken den nya synen på arkitektur kodifierades.   Det specifika stödet i SOU 1928:5 för de omtyckta landshövdingehusen i Göteborg togs bort i den nya byggnadsstadgan (sid 50).”

Allt detta fick mycket långtgående konsekvenser under flera decennier och spåren är tydliga idag, skriver Alfvén:

“Rivningen av Klara har beskrivits som nödvändig för anläggningen av tunnelbanan mellan Hötorget och Strömmen. Men den hade kunnat dras fram i ett djupare plan som inte motiverat rivningar. Ett annat skäl, som ofta framförts, var det utbredda förfallet och de dåliga sanitära förhållanden som rådde. Men det var delvis ett resultat av att Stadsbyggnadsplanen från 1931 och Byggnadslagen från 1947 som gav kommunen rätt att utfärda förbud – vilket man också gjorde – mot renovering, tillbyggen och nybyggen i avvaktan på planläggningen i City (60).”

Brunkebergstorg i Stockholm före och efter rivningshysterin.
Brunkebergstorg i Stockholm före och efter rivningshysterin

“Klara förvandlades från en gammal, levande, visserligen nedgången stadsmiljö, till en modern, anonym utan bostäder. Effektiv förvaltning och kommers på dagtid; på kvällar och nätter blev den snabbt ett tillhåll för missbrukare och prostituerade (sid 61).”

Inte minst intressant är det att Alfvén lyfter fram Miljonprogrammet som en del i modernismens av Le Corbusiers inspirerade program, även om det inte var uttalat:

“…att idéerna till de stadsplaner som växte fram var inspirerade av Le Corbusiers stadsplaner nämns inte. Man redovisade inte heller att svenska städer skulle förnyas genom omfattande rivningar av dess stadskärnor. En långvarig och diger utredningsprocess undvek en bred demokratisk diskussion om dessa för de svenska städernas stadskultur helt avgörande frågorna. Miljonprogrammets utformning och den stora rivningsvågen kom som en obehaglig överraskning för den allmänheten när det hela väl var bestämt och på väg att fullföljas (sid 75).”   “Arkitekten Lennart Holm var den store stadsplaneraren under 1900-talets senare hälft, som fick uppdraget att leda Sveriges största satsning på bostadsbyggande någonsin (sid 76).”   “Han [Lennart Holm] trodde att den nya arkitekturen kunde skapa en ny och fri människa som kan skaka av sig de bojor som klassamhälle, konvenans och religion lagt på henne och det skulle hon förverkliga genom att göra sig fri från historisk ballast och acceptera teknikens möjligheter.”   “Lennart Holm: Nyckeln till hela denna process, vars onda eller goda knappast är värda att diskutera då den tycks fortgå nästan av egen kraft heter upprepning; och medlen är normalisering, typisering, standardisering, tempoarbete, serietillverkning, massproduktion och automation.”   “Det finns en utbredd föreställning om att Miljonprogrammets bristfälliga utformning huvudsakligen hade sin grund i ekonomiska överväganden. Det är riktigt att en grundtanke var att producera många bostäder billigt. Men det hade man kunnat göra på andra vis. Det fanns omtyckta stadsdelar byggde på 1920-talet, producerade till priser som arbetare hade råd men, som kunnat ligga till grund för den nya stadsplaneringen, Hade man engagerat många små byggföretag hade de kunnat skapa en variationsrik bebyggelse utan massproduktion till troligen lägre kostnader (sid 79 f.).”

 Idag står Sverige inför en byggboom, som påminner om det forna Miljonprogrammet, och det är oerhört viktigt att lära av gamla misstag.
Idag befinner sig Sverige i en byggboom som påminner om det forna Miljonprogrammet. Lär vi oss av gamla misstag?

Alfvén menar att arkitekturen fortfarande helt behärskas av arvet från mellankrigstidens modernism. Han pekar t.ex. på sjukhusarkitekturen. Den är tänkt att vara rationell, men den främjar inte den psykiska hälsan:

“Sjukhusbyggnaderna idag talar ofta ett anonymt och grått språk, som lätt kan uppfattas som att du som här inträder skall vara en kugge i den moderna effektiva, vetenskapliga sjukvården, och känslan av att vara en individ förminskas (sid 82).”

Sist några tänkvärda lärdomar ur boken:

Genom att avskaffa skönhet som något i sig eftersträvansvärt, med att enbart låta rummets, våningarnas och husens volymer skapa den estetiska energin, lämnade man fältet fritt för en enfaldig rutin i byggandet. Och enfaldiga byggrutiner passar de stora byggbolagen väl, de som sätter hög avkastning på investerat kapital som främsta mål. Det har vi sett många exempel på.   Modernismen har sett ett egenvärde i att provocera. Det fungerar i konsten. Men mår människor bra av att anonyma och brutala hus försöker väcka dem ur likgiltighet? Det fungerar ju tvärtom, människor reagerar med ökad likgiltighet och dessutom kan det skapa vantrivsel och öka risken för sjukdom.

Arkitektur som provocerar. Nya domkyrkoforum i Lund ses av många som en parasit i en historisk miljö.
Arkitektur som provocerar. Nya domkyrkoforum i Lund är en parasit i en historisk miljö.

På arkitekturlinjen anpassar man sig, som oftast, till rådande stilideal. Och om inte, kan man få svårt att klara av utbildning och få jobb när man väl är färdig. Att avvika från den rådande trendens formspråk kan stjälpa en yrkeskarriär (sid 92).”   “När skönheten kom till byn då var klokheten där, då fanns där bara törne och galla, diktade Nils Ferlin, de gamla Klarakvarterens poet, på 1930-talet. Visst ger dikten anklang i en senare tid av bitter förvandling från varierad småskalighet till hårdare, ofta mer monoton storskalighet (sid 141).”

KÖP BOKEN
Klicka här för att beställa boken via Adlibris. Adlibris beskriver boken så här på sin hemsida:

“Hur kan vi skapa attraktiva, gröna, levande och hälsosamma städer som främjar ett rikt socialt liv är frågor som blivit allt viktigare. Dagens samhälle är starkt påverkad av 1900-talets omvälvande stadsplaner. Denna bok skildrar hur det gick till då den moderna staden skapades i Sverige. En viktig idékälla var den schweizisk-franske arkitekten Le Corbusier. Boken problematiserar hans och svenska efterföljares tankegångar om arkitektur, den så kallade funktionalismen, och hur det ledde till omfattande rivningar av gamla stadskärnor och massproduktion av miljonprogrammet. Boken belyser också kvalitéer i arkitekturen som föregick modernismen, som vi kan dra lärdom av då vi bygger nytt. Funktionalismen lovade välfungerande, hälsosamma städer. Men som boken visar, så infriades inte dessa löften. Författaren försöker också ge en del svar på frågan om hur vi bygger attraktiva, hälsosamma städer som främjar ett rikt socialt liv. Gösta Alfvén är läkare och docent med stress hos barn som forskningsområde. Han har under en lång tid intresserat sig för hur stadens fysiska miljö påverkar människor, dess hälsa och emotioner.”


Ännu ett boktips 

Klicka här för att läsa mer om boken Farväl till funktionalismen av Hans Asplund.
Hans Asplund var arkitekt sedan början av 1950-talet och verksam under den tid då funktionalismen gjorde sitt segertåg i folkhemmet. Han arbetade på en rad arkitektkontor både i Sverige och internationellt. Från mitten av 60-talet var han professor i arkitektur vid Lunds Tekniska Högskola. Han var dessutom son till den mycket kända arkitekten Gunnar Asplund, som ritade Stockholms Stadsbibliotek och som efter sin klassicistiska period blev en av funktionalismens främsta företrädare. 1980 gav Hans Asplund ut boken Farväl till funktionalismen där han ser sig nödgad att begå ett postumt fadermord genom att fullständigt och totalt ta avstånd från de principer som varit allenarådande vad gäller stadsplanering och arkitektur från 30-talet och framåt.

Hans Asplunds bok "Farväl till funktionalismen"
Hans Asplunds bok Farväl till funktionalismen


VILL DU SE MER AV ARKITEKTURUPPRORET?
Du vet väl att vi är som allra aktivast på Facebook?
Besök vår aktiva Facebookgrupp här.

Varför behövs Arkitekturupproret?

Ofta hörs ordspråk som dessa: “Smaken är som baken” och “skönheten ligger i betraktarens öga”. Därför skulle det inte spela någon större roll hur arkitekturen ser ut. Folk har ju ändå så olika uppfattningar.

Är det verkligen så? Ja, men bara i viss mån.

Yougov gjorde 2009 en opinionsmätning på vad folk tycker om modernistisk respektive klassisk arkitektur. 77% föredrog de klassiska alternativen och 23% föredrog de modernistiska. Mer detaljerad info om denna undersökning finns här:

77 procent föredrar traditionell arkitektur (klickbar länk)

Även om det som brukar avgöra om en stadsdel är lyckad eller inte är hur den är planerad, t.ex. slutna kvarter, lokaler i bottenplanet, så förminskas ofta det arkitektoniska uttrycket till något mindre betydelsefullt trots att det spelar stor roll för den totala upplevelsen av gaturummet.

Bra ny arkitektur kan naturligtvis se ut på många olika sätt men klassisk arkitektur borde kunna utgöra en skaplig andel av det nya som byggs i Sverige idag. Inte för att allt måste byggas i klassisk stil utan det viktiga är att det finns olika alternativ. Egentligen är det inget problem att det byggs 60-talspastischer och funkispastischer. Problemet är att det nästan bara byggs 60-talspastischer och funkispastischer i Sverige idag.

Mycket i dagens samhälle går ju mot ökad mångfald. Varför inte så också inom arkitekturen? I en del andra länder är det bättre ställt med alternativen. Nedan följer några exempel på nyuppförda byggnader som skulle kunna passa i våra större städer. Dessa har tidigare publicerats på Arkitekturupprorets och Nyproduktion i klassisk traditions FB-sidor. Dessa exempel visar att höghus inte behöver likställas med lådor.

1
2
3
4
5
99
Pågående nyproduktion i New York.
Pågående nyproduktion i New York.
"The Laureate" söker efterlikna 20- och 30-talets höghus/skyskrapor med utsmyckning och art deco-former.
“The Laureate” söker efterlikna 20- och 30-talets höghus/skyskrapor med utsmyckning och art deco-former.
  1. Palais Kolle Belle, färdigt 2009 i Berlin
  2. Ett exempel från Düsseldorf. Skapat av arkitektfirman Meyer Schmitz-Morkramer
  3. Tottenham Court Road, London – Quinlan Terry – 2009
  4. 133 Hazelton Avenue i Toronto, Canada
  5. 151 E. 78th Street i New York
  6. New York  “135 East 79th Street”, färdigt 2014
  7. The Sterling Mason i New York, färdigt 2015
  8. “The Laureate” i New York, färdigt 2010

Behovet av nya bostäder kommer att vara mycket stort i Sverige under de kommande åren. Varför ska man då bry sig så mycket om hur det nya ser ut? Är det inte då bättre att bara satsa på största möjliga volym till lägsta möjliga kostnad?

Nej, jag tror inte på det. Snarare är det viktigt att inte samma misstag som med miljonprogrammen görs om igen med allt vad det har inneburit med boendesegregation. Vi måste bygga mycket under de kommande åren men det måste vara stadsdelar som kan attrahera större och mer blandade samhällsgrupper än vad miljonprogrammen gör.

Klicka här för att ta del av Arkitekturupprorets flöde av inlägg och diskussioner på Facebook

Jörgen Sundström

© 2020 Arkitekturoprøret

Tema af Anders NorenOp ↑